...och ditt namn var?

Namn är en artificiell och meningslös konvention. Jag älskar en person för vem han/hon är - inte för dennes namn. Men jag känner Honom i hans namn. När jag hör det uttalas, utropas eller ser det läsas får jag bokstavligen en smärre elchock genom kroppen. Alla mina sinnen sätts på helspänn och jag måste förstå vad som ligger BAKOM till Hans namn jag just hörde/såg/läste. Ofta är det helt vardagliga saker som: namnsdag i kalendern, Hans namn som tillhör en annan politiker i tidningen, eller en liten unge vars mor ropar efter på stan. Var jag än hör det så påverkas jag på alla plan för Han var den som förändrade mitt liv, lät mig lida men samtidigt njuta. Jag uppskattade den kärlek jag fick - trots att Han till 99% av resterande tid betett sig helt jävla hjärtlöst...

Idag addade’ mig Någon på en sajt som "heter som Han"(!) För en sekund antog jag ett mirakel: att Han saknade mig eftersom jag tagit bort hans MSN nyligen, men ack så fel jag hade! Killen med Hans namn var någon helt annan. Förövrig kommer jag aldrig kunna bli ihop med en kille som heter som Han, för namnet tillhör HONOM och ingen annan - för mig.  Men ibland inträffar under när man minst anar men tror - för mig har det skett en gång förr, så därför vet jag att underverk kan ske igen!

.

What’s in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet.