ATT LIGGA ÄR SMUTS

Att ligga är en förnedrande handling - som tjej, så varför plåga sig själv? Ni kanske tycker detta synsätt är onaturligt men allvarligt talat: hur skönt ni än har det för stunden så mäter det sig aldrig upp över ångesten efteråt, och den kommer ALLTID förr eller senare - (kom inte och påstå något annat)! Detta p.g.a. att man först varit så INTIMA - men sedan kanske är helt KALLA mot varandra så man tillslut inte ens verkar känna människan, och då kanske man kan tycka att det är ett "fint minne att man låg" men screw that shit, det är inte fint någonstans om det inte är varaktigt - vilket det aldrig är, varaktigt = för livet. Varför ska man ens vara varandra så nära likt ett löfte om något större när man endå i slutändan blir ensam? Och även om man ligger flera gånger med sin partner så vet man i bakhuvudet att det förr eller senare kommer att ta slut! Kanske är det en OK tanke, men alla vet att "with love comes the pain"... kanske är det något man måste våga genomlida för att bli en mogen vuxen människa - men frågan är till vilket pris?

Jag tycker hela fenomenet är obskyrt, samtidigt som man ska komma ihåg att varje människa står ensam och hur mycket det än sägs att man ska hålla ihop som ett par så fungerar det ALDRIG i längden (=> för livet). Att ligga är bara en grej som görs för stunden, för att mätta lustens begär. För killar så är det snyggt ju fler de legat med men tvärtom för tjejer(!?) Samtidigt går det inte att förändra detta tankemönster som skapats sedan urminnes tider om att tjejer skulle vara mindre värda och kan kallas "värdelösa Slampor" medan killar står "HÖGRE och är bäst" o.s.v.

Vissa tar sex lätt på foten och ligger runt med en massa folk, men enligt mitt resonemang så är det inte OK, varken för individen eller för de andra inblandade. Just för det är ett så sårande moment, akten når ned djupt i själen, och beröringen ligger kvar i huden...  och minnen som kommer göra ont när man inte har den där "connectionen" med den man låg med längre. Ni må säga: "bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls" - men det är bara fel för vi förlorar av oss då en stor del... man blir inte starkare av det som alla vill tro bara för att ha "ett försvar/verktyg att använda" i de fallen. Men i grund och botten blir man svagare, både av att idka samlag och kärleksrelationer - styrkan finns bara där så länge man är "ihop", men när man skingras uppstår tomheten som aldrig kan fyllas ut. Vid sex sker det då man varit så intima men sen inte verkar "betyda något för varandra längre" och vid relationer för man kanske lagt ner mycket energi och tid på något som endå bara tog slut sen så man inte känner personen lika bra, eller alls, längre...

Jag vet att detta inlägg kommer att väcka starka motreaktioner, men låt så bli. Huvudsaken är att ni har sett min ståndpunkt i det hela, en röst. Låt mig höra er om ni så önskar...