Det jag kort ska ta upp här är tre relationsstadier:
1. Före man möts/blir något så är man såklart som främlingar, men det blir spännande när man just fått kontakt.
2. Man börjar lära känna varandra mer eller mindre, sedan kommer "kärlek", "sex" eller båda.
3. När relationen tar slut infinner sig en slags kyla; en tomhet och saknad - efter den andra DÅ båda hade det som bäst.
Inte bara tjejer kan sakna och tänka på vad killen gör, oförmögna att sedan höra av sig för saker och ting blivit så konstigt - killar kan ha lika mycket känslor även fast dem befinner sig mer under ytan, oftast. VARFÖR ska det bli såhär? Oavsett svaret så är mitt argument att DÄRFÖR inte ens inleda "mer-än-vän"-relationer i så stor utsträckning!
Problemet är att vi är lagda till naturen att söka oss till att bli PAR - därför blir det även för mig svår att inte falla för frestelsen att försöka bli ihop med någon. Men den lilla utdelning av fina minnen det ger att falla för någon väger knappt upp nackdelarna i slutändan. Någon där emot?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar