Butikskillen DEL 2!

När jag vaknade imorse bestämde jag mig för att jag skulle VÅGA ta butikskillens nummer, något liknande jag aldrig gjort tidigare faktiskt! Så jag åkte "till honom" och sekunden som jag klev in i butiken kändes det som om att entra en scen i TITANIC då "Jack mötte Rose vid trappan":

Butikskillen stod 5 meter framför mig med armarna i kors och kände igen mig direkt, log glatt och kom fram emot mig, samt gick så att vi endå var lite avskilda från resten av personalen och personerna som var i butiken.

Jag berättade att min kompis gillade plagget som köptes där igår. Och butikskillen såg ut som ett frågetecken: "Så bra! Vad kan jag hjälpa dig med då?" Jag svarade att jag ville ta en fika om inte hans flickvän skulle bli svartsjuk... han sa att han inte hade flickvän, träffade någon men att det var lugnt. Vi pratade lite och jag märkte att han var intresserad direkt. Han frågade om helgen passar bra, vilket blir perfekt. Sen böt vi nummer.

Hela vägen hem var jag lycklig. Om ni såg en söt, glad tjej le för sig själv så var det förmodligen jag som var NÖJD & STOLT över att ha vågat göra det jag just gjort. Och hela tiden tänkte jag: att jag inte försökt fixa sådant här tidigare? Jag borde ha tagit saken i egna händer för länge sedan och kört på samma sätt med andra killar jag förut ville komma närmare - men då hade jag inte tillräckligt bra SJÄLVFÖRTROENDE.

Fortsättning följer...