Mobil-bekännelse

Ibland vill man bara vara utan att vara nådd 24/7 och då stänger jag av mobilen när jag vill vara totalt ostörd (t.ex. vid studier eller viktiga ärenden) för att slippa dåligt samvete när man ser en rad missade samtal. På nätterna har jag ljudlös och när jag tränar ute lämnar jag mobilen hemma. Vissa helger kan jag t.o.m. stänga av den när jag inte är på humör att prata med partysugna kompisar eller när jag är sjuk (ont i halsen/hosta/huvudvärk/feber). SMS brukar jag dock svara på så fort jag hinner när jag sett dem - ett säkert kort hos mig, Gottfolk.

Nu tycker många av er säkert: "Vadå, vad taskig du är som inte svarar/är nådd när dina kompisar ringer". Visst är det så, men vem har sagt att DOM är helt nåbara? Igen kan vara till hands hela tiden. Vi är bara människor och jag tycker man ska hålla lite distans till mobiltelefonen av en hel del svårförklarliga skäl. Jag känner mig friare när jag är onåbar...

P.S. Jag ringer upp vännen i fråga några min, h eller högst en dag senare.